Resan som inte ledde nån vart
I alla fall inte om vi endast åkte dit med syftet att få åka med på Fritösens Slovenien-weekend om två veckor (läs Europeiska mästerskapen).
Eftersom det icke sker något kommunikativt utbyte mellan löpare och landslagsledning i Sverige så får man försöka hålla sig uppdaterad på friidrott.se (ty det må vara det enda sättet att få reda på om man skulle bli uttagen till ett mästerskap etc..). MEN vad jag kan se kommer det endast skickas ett M22 lag + Adil Boafif till EM.
Men det blev hur som helst en minnesvärd helg i narkotikans och människohandelns (läs Liberalismens) förlovade land. Redan på fredagen åkte jag, Senor John Tonus Kingis och Senor John Tonus Kingis Jr (läs Otto) ner till Eindhoven för att acklimatisera oss i det politiska blåsväder som råder på kontinenten.
Dagen därpå begav vi oss med de Holländska pendeltågen till Tilburg där loppet skulle äga rum. På hotellet möttes vi av Filip Johansson, Lina Alalalalalalainentalo, och 3.45-mannen Engholm (3.39-mannens ohängde son) samt Alexander Palm eller Holm (vi vet inte vem?).
Trots att vi som lag (tre eller fyra bästa?) levererade bättre resultat än förra årets svenskar så verkat detta glada bud inte nått fram till Skatås-imperiet. Och vad som förra året räckte för en EM-start verkar iår inte alls göra det. Lite oklart och flummigt kan tyckas..
Mötte Staffan Ek i plugget idag. Han muttrade nått om att konkurrensen inte var lika hård som förra året. Det lämnar jag okommenterat..
Hur som helst gjorde John en närmast heroisk insats och blev femma efter hård uppgörelse med Filip som slutade sexa. Där bakom lekte jag och Elmar katt och råtta genom att passera varandra otaliga gånger under loppet. Tillslut visade Elmar var skåpet skulle stå och blev åtta medan jag lunkade in som elva några sekunder bakom. Otto som är två år yngre löpte starkt och blev tjugoåtta tror jag. Palm eller Holm bröt tyvärr.
Lina öppnade hård i sitt lopp och löpte in på en meriterande niondeplats.
Personligen gjorde jag väl inget topplopp men det får beskrivas som en habil insats. John tror att mina tröga ben beror på att jag envisas löpa i mina nyinförskaffade armvärmare - när jag har dom på mig genomsyras min kropp av 2.58-mannens negativa energi (2.58-mannen löpte sitt 2.58-lopp i armvärmare). Eller så kanske jag bara inte är bättre än såhär, jag vet inte.
Tyvärr har jag inga bilder att bjuda på.
Fullständig resultatlista finns att hitta här
(kräver vissa förkunskaper i Flamländska språk)
på återseende
Terräng-sm-banan
Idag drog jag och Andreas "Cross-Country-Endurance-Fightingface-mannen" Åhwall till Cloetta Center.
Hockey? Nej.
Träning? Givetvis.
På nästa års terräng-sm bana? Ja.
En vidsträckt vattentung gräsyta med en lätt böljande kupering låg framför våra fötter. Åhwall var som en kalv på grönbete när han drog på sig sina för dagen nya terräng-tävlings-skor (Inov8 190) - uppskattad storlek: 52 ½.
Stora fötter ger bra bra frånskjut - som simmarna säger.
Vi startade passen just när det började skymma (15.58 WTF!). 6,5,4,3,2,1 min hade vi framför oss.
Jag sprang så fort benen bar mig. Kalven på grönbete försvann i samma i samma takt som solen just gjort.
Under en vila halvvägs in i passet stånkar jag nått i stil med
Det är förbannat tungsprunget i det blöta gräset
Åhwall svarar
Om det bara blir sprunget några lopp så det blir lerigt kan det bli riktigt bra
Kommentar om banan
99,8 % gräs. Övriga underlag är vägövergångar som troligen kommer täckas med någon form av spikskovänlig matta. När snön har smält och vårregnet dragit över kommer banan vara fruktansvärt vattentung.
Kuperingen är med TSM-mått mätt fånig, men med det tunga underlaget kommer banan bli tillräckligt utslagsgivande i alla fall, enligt min bedömning. Banan slingrar sig upp och ner för några ca 5-10m höga kullar, men uppförsbacke följs direkt av nedförslöpa och backarna är aldrig mer än 20m långa, dock ganska branta.
Träningstips
Skippa backträningen och tillbringa våren i en mjuk mosse istället.
Kanon & Kalkon
Kanonen blir givetvis Åhwall som kommer njuta av varje meter på det sviktande underlaget. Skatås-imperiet får inte slarva med träningen om dom vill kunna utmana Trollhättan-traktorn på Senior-4:an!
Kalkonen (utan att jag vill göra mig skyldig till några personangrepp) blir Emil Kiprop Blomberg som med cowboyhatt landar på Linköpingsflygplats i Anders Olssons privata Boing 747, direkt från soldränkta Texas. I den östgötska duggregnet trivs inte skönlöpande spänstfenomenet Blomman, som helst vill ha amerikanskt armerad betong under fötterna. (Trondheim är inget ställe han åker till igen)
Sparring
Det är bra att ha en kamrat att ringa. Det är någonting som alla borde ha.
Hur som helst brände Hultgren av en av dom tyngre ordvitsarna jag hört på länge (långt bortom de slitna vitsarna som coach Liss ofredat oss med i tre år).
Tomas är ute och springer när jag ringer (märk rimmet samt att Tomas på klassiskt Latte-morsa-manér har med sig telefonen när han springer).
När man inte har någon annan sparring på träningen för man åtminstone ha Sparring i lurarna!
- säger Tomas.
För att kunna ta del av humorn i dettta fenomenala skämt måste man dock ha en viss kännedom om svenska frikyrkosångare.
Här följer därför en mindre homagé till den största av dom största, mannen som satt kontexten för allmänhetens relation till lovsång, mannen som väntar på oss "Ovan där" - Jan Sparring!!!
Lyssna och njut vänner
Sparring levererar skönt frikyrko-gung
El Classico. Övriga kommentarer är överflödiga.
mvh
Kvällens tankeämne
Varning: Kapatalister, Brun-liberaler eller bara helt vanliga Nazister varnas för förargelseväckande läsning!
Sitter ensam i lägenheten och river mig i skäggstubben, såhär en lördagskväll i mitten av November då melankolin som vanligt skjuter i höjden, vilket inspirerar till lite eftertanke.
Det är populärt att hylla en fri marknad.
Kan någon tjäna pengar ett utförande kommer resultatet automatiskt att bli bättre - säger man.
Detta har även genomssyrat tanken om vården och hur den skall bedrivas - numera finns privata aktörer som Carema Care och allt vad dom heter..
Frågan är: blir vården bättre?
Att släppa in privata aktörer, profithungriga företagare, affärsmän och guldgrävare i vården är naturligtvis dömt att misslyckas.
Man kan inte släppa en varg på ett skadeskjutet rådjur och tro att vargen ska slicka rent såren!!!
Vargen kommer äta upp rådjuret. Det saknar empati, sympati och är hungrig.
Att ett företag med ett enda mål (att maximera profiten) ska ta hand sjuka människor känns oerhört obehagligt.
- Halverar man tiden med kunden (för nu är inte patienter inte längre patienter i behov av vård, de är kunder som konsumerar en tjänst) så halverar man kostnaden
- Har man sämre utbildad personal får man ner lönekostnaderna
- Låter man personalen arbeta under hård tidspress med orimlig arbetsbelastning går det åt mindre personal
- Ger man stor utdelning till sina aktieägare blir feta pösmunkar med bankkonton i Schweiz ännu fetare
- Låter man gamla människor som är oförmögna att röra sin egen kropp ligga stilla in sin egen avgöring i flera dagar så kostar det inte företaget ett jävla piss-skit men man får fortfarande ut lika mycket skattepengar från kommunen som kan finansera styrelsens trafficking-resor till Bryssel!!!!!!!
Ska vi tänka såhär om vården?
Nu har vi på Borgarnas initiativ provat privata bolag. Vi ser resultatet. Vanvård - skandal på skandal lägg på hög.
Borgarnas svar är: Vi måste utreda, tillsätta en arbetsgupp och börja med fler kontroller av företagen.
För hur många miljoner då??!!
Kan inte Mumintrollet bara erkänna att han hade fel - det var ingen bra idé.
Inte för att upphöja den offentliga vården - men den fungerar, den är bland de bästa i världen och den är lätt att kontrollera med fungerande lex-system. Ingen har något att vinna på sämre vård eller sämre arbetsvillkor.
Idioter
1h 36'
Blev bajsnödig och fick springa in och gömma mig i vad jag trodde var en liten skogsdunge i en park. Kom på att det kan ha varit en trädgård också, så jag drog ner mössan över ansiktet och skyndade iväg så fort jag var klar.
Har förresten lovat Arboga OK att springa Långa natten för dom på 10-mila till våren. På tal om mörker alltså.
mvh
2011 - "det blir inte alltid som man tänkt sig"
Med EN tävling kvar detta är tänkte jag ge mig i kast med en liten årssammanfattning och utvärdering av tävlingssäsongen.
Jag tar det i kronologisk ordning
Januari
Minns att jag på nyårsdagen ger mig ut på en liten jogg. Det var en mycket speciell jogg. Jag hade nämligen gått skadad och endast sprungit ett fåtal kilometer i en snötäckt mosse sedan slutet på augusti. Annars hade hösten bestått av ett par cykelpass i veckan och en ständig brottningsmatch med mina svåra motivationsproblem. Denna nyårsdag vill jag dock minnas att jag joggar utan smärta - ett stort steg framåt!
Ferbuari
Trots löjligt försiktig stegring i träningen är fötterna svaga efter 4månader utan löpning och andra skador avlöser varandra. Vill minnas att jag varvade distanslöpning/jogg med cykel och skidåkning. Konditionen är fullständigt usel. Har allvarliga tvivel på att jag någonsin kommer kunna stå med en nummerlapp på bröstet igen.
Mars
Köper en startplats i Vasaloppet. Bryter först staven i starten och sedan hela loppet i Evertsberg. Foten smärtar och verkar uppenbarligen inte ens palla skidåkning.. Ingen positiv upplevelse.
April
Lite varmare klimat gör nog gott för foten och jag börjar kunna springa en del. Kör lite tröskelpass/intervallpass med dom andra på löpargymnasiet. Min fysiska status är skrämmande dålig. Coach Liss tycker jag springer så dåligt att jag måste ha ett virus i kroppen.. Några blodprov senare kan vi konstatera: fullt frisk, men otränad.
Direkt efter terräng-SM åker vi dock på läger och då släpper det en aning. Dunkar helt sonika nästan in en 14-milavecka och känner mig efter det lite lättare i kroppen. Hoppet börjar återvända.
Maj
Formen är upp och ner. Är dock inställd på att stå över bansäsongen, eftersom fötterna inte pallar lätta skor/spikskor. Tränar i övrigt på normalt.
Juni
Får ett par ilägg till spikskorna av en gubbe i Örebro. Provar ett banpass och beslutar att prova lite tävlingar också. Försöker mig på 5000 på sollentuna GP, bryter pga magproblem. Två tävlingar senare hade jag rumlat in på 9.09 på 3000mH och kvalat till JEM!!!
springer till mig en plats i JEM-truppen. Världsungdomsspelen.
Juli
Magproblemen fortsätter vilket förstör många kvalitétspass. Åkter till JEM i Tallin och får värmechock. Bryter igen, hamnar i en ambulans med en ispåse över pannan. Jävla skit. 
Drog upp till fjällen och slickade såren efter JEM
Augusti
Satsar rubbet på SM 3000mH. Formen är mycket bättre än någonsin under sommaren. Springer dock som en kratta och joggar imål på en usel tid. Vad som gick fel vet jag inte. Antagligen var det nått mentalt spöke som härjade i Gävle den dagen.
Drar till JSM med målet att vinna 5000. Springer 1500 dagen innan - gör ett rätt bra lopp och blir två efter Elmar, inget att sura över. Dagen efter vaknar jag upp och är dundersjuk! Skit. Blir inget 5000-lopp och jag åker hem utan att ens ha startat i loppet som jag skulle vunnit. Är sjuk hela veckan men åker ändå med till NM i Köpenhamn. Blir lite bättre dagarna innan loppet, blir tvåa, efter Elmar (igen). Lärdom: spring inte 3000m hinder om du är sjuk - det kommer din kropp inte tycka om.
September
Tar en viloperiod. Är trött och besviken på bansäsongen. Gjorde två godkända insatser, loppet där jag kvalade till JEM och Silverloppet på 1500 JSM - annars underpresterade jag kraftigt, blev sjuk eller fick värmeslag.
Börjar grundträna så smått. Det känns bra att träna på igen.
Oktober
Springer Hässelbyloppet på 32.28 - ett tecken på att grundträningen går som den ska.
November
Kvalar sedan till nordiska i terräng där jag - ja gissa - NATURLIGTVIS BLIR SJUK några dagar innan. Startar loppet men märker att det inte går och bryter. Årets fjärde DNF. Tänker att jag hatar löpning och att jag bara just därför ska börja springa ultralopp.
Har nu en tävling kvar som kan rädda upp säsongen. Ett terränglopp i Holland om två veckor. Känner att jag kan behöva en positiv avslutning på denna annars så fatala, katastrofala och rötna säsong. Hoppas att jag kan hålla mig frisk tills dess.
mvh Albin
PS: idag bokade jag och Staffan Ek biljetter till Malta i slutet på Januari. Skönt att komma bort och få träna på utan pannlampa och långkarlsonger.
Nordiska mästerskapen del 3
Del 3 - det verkliga utfallet
Då sitter vi här med resultatlistorna i framför näsan och kan konstatera att varken jag själv eller Sveriges nation firade några jättelika triumfer i helgen.
På lagmötet kvällen innan formulerades målsättningen: Guld i Män, Damer och Män Juniorer. Så blev det ju inte riktigt. Inget lagguld. Två individuella andraplatser...
Leder direkt till konstaterandet; Danmark och Norge är bra i terräng, bättre än oss. Finland är dåliga i terräng, till och med sämre än oss.
Angående min egen insats så ska jag ta det från början. På måndagen, sex dagar före tävlingsdag slog ebolan till med dunder och brak. Fick rejält ont i halsen, huvudet med kanske även en liten släng feber. Taskig tajming. Blev långsamt bättre under veckan som gick och på fredagen kände jag mig redo för en liten jogg för att testa om sjukdomen gått ur kroppen. Känslan var OK men inte överväldigande. Beslutade mig i alla fall för att prova att starta loppet dagen efter - man vill ju göra ett försök!
Väl på tävlingsdagen kändes uppvärmningen bra. Första varvet likaså! Under andra varvet blev jag ordentligt matt i kroppen. På tredje varvet fick jag en känsla i kroppen som jag föreställer mig påminner om den känslan man upplever då man tillsammans med några tegelstenar blir körd i en torkrumlare. Sedan lade jag mig i ett dike. Det gick inte mer.
Idag, en dag efter, har förkylningen kommit tillbaka - som bara för att retas med mig och säga där fick du för att du sprang dum-dom!
Jag och Don Kingis, någonstans på tredje varvet tror jag. Foto: Runpix - Peter Holgersson
Inför Nordiska mästerskapen del 2
Helt väntat och helt omotiverat bryter då Uralbergs-Uhris loppet. Hela publiken drar en lättnadens suck. Det såg hela tiden ut om Uhris gick mot att fullborda ett lopp utan några taktiska konstigheter eller märkliga idrottsliga utspel, men nu kunde man andas ut. Uhris var sig själv och gjorde därför det mest idiotiska han kunde göra i det läget - bryta.
Men strax efter att Uhris lämnat banan fylls tätklungan på av en Hässelbyare. Den kommersiella friidrottens urfader Anders Olsson har via satelit (som bekostas av tjejmilens bedragna och utsugna offer till löpare) fått se att hans springhäst Elmar ligger risigt till i loppet. Detta är dock någonting som Olsson kunnat förutse och förberett botemedel mot. Ut ur buskagen flyger helt plötsligt en icke skönspringande figur i Hässelbykläder och en Elmar-liknande peruk på huvudet.
John och Filip kollar misstänkt på mannen. Är han inte bekant? Det finns bara en löpare i världen som han linnet nedstoppat i tightsen och löper med sämre löpekonomi än Szalkai. Albin Johansson, naturligtvis! Precis innan täten kommer ut på publikområdet igen kommer faderskapet Engholm med Elmars nummerlapp (vilket han nålat av Elmar och sedan sprungit ikapp täten) och nålar dit den på Johansson.
Uhris som inte låter sig bekymmras av det brutna loppet går direkt till omklädningsrummet för att svida om till sin lila manchesterkostym och göra sig redo för bankett! På vägen dit möter han dock en landslagsledare vars ansikte antagit en närmast friterad ton i färgen. Han är vansinnig och ber Uralbergs-Uhris att fara till Uranus, vilket Uhris faktiskt också gör. Istället för bankett i lila machesterkostym tar han upp telefonen, ringer till sin kompanion Greve Wallerstein af Lund som på en distansrunda runt de radioaktiva områdena i Paldiski (det finns mycket pantburkar där) funnit en bättre begagnad Sputnik vilken Uhris givetvis får låna i utbyte mot den lila manchesterkostymen.
Filip som tycker att det här med att vinna i en spurt är endast för högfärdiga Norrmän och 800meters-löpare, börjar slå av på takten och släppa täten. Hellre ihågkommen som den eviga fyran än som spurtaren, som man brukar säga i den Halländska glesbygden.
Rogestedt har på sista varvet dock börjat vädra spurt och lämnad den skidande norrmannen bakom sig. Han plockar raskt in danskarna, den joggande Engholm och den ragglande Olausson. Plötsligt börjar han dock känna en lika välbekant som obehaglig doft. Han ser sig om och bakifrån kommer en skäggig vilde i ruskig fart. Doften han medför sig är högst oangenäm och Johan förstår vad det är frågan om. Det är Ekwall som gör en så kallad "Göteborgsvarvs uppvärmning" d.v.s 21097,5m löpning i maxfart - med kraftigt bukras där kroppens eliminationssubstanser fritt får rinna ner längst benen. En lika otrevligt som effektiv metod för att ladda inför ett lopp.
John Kingstedt, kanske loppets mest otränade löpare som springer endast på muskeltonus och hybris, börjar nu se trött ut. Han har lärt sig av coach 2.58-mannen att all fysisk träning är underordnad de mentala förberedelserna - vilka kortfattat går ut på att man sätter ett fullkomligt orealistiskt mål, får en väl ansedd tidning att göra ett stort reportage om dig och ditt mål, gör några personangrepp på noga utvalda offer och sedan fyller du dig själv med så mycket hybris en löpare någonsin kan uppbringa. Hybrisen verkar ha burit John 5500m. Sedan tog den stopp.
Kvar i täten ligger nu Albin Johansson alias Elmar. Bakom sig närmar sig Rogestedt med stormkliv. Uhris ser allting från sin Sputnik högt upp i det blå. Hur ska detta sluta?
Det får vi veta i del 3
inför Nordiska mästerskapen
Sitter och kollar in startlistan inför Nordiska mästerskapen till helgen. Man börjar lätt spekulera i hur loppet kan komma att se ut. Möjliga scenarion målas upp i huvudet.
Lördag den 12 november 2011. Uddevalla bjuder på bistert höstväder med dimma och endast ett fåtal grader över noll. Några arma själar har samlats kring en grusplan. Några ska tävla och deras närmast sörjande har pallrat sig dit för att i snålblåsten få uppleva kanske idrottsvärldens mest oglamourösa arrangemang.
P19, trettio sekunder till start, ropar en barsk man på västgötska. Danskarna tittar frågande på varandra.
Ett pistolskott ljuder över grusplanen och löparna är iväg. Filip Johansson tar sin vana trogen täten. Han vet att om något ska bli gjort så får man fan ta och göra det själv. John Kingstedt som börjat tränas av 2.58-(Synner-)mannen har smittats av sin coachs hybris och börjat göra 14milaveckor till standard. Han är i form och har under morgonens rutinmässiga petting byggt upp muskeltonus som icke är av denna värld och flyger lätt med Filip upp för första backen. Dom två får rent av en lucka ner till klungan där vi finner självbelåtenheten personifierad - Elmar Mr Smug Engholm. Elmar som (citat) "alltid har en växel till" tänker inte förta sig idag. Det räcker ju med att vinna, resonerar han.
Danskarna som aldrig har sett en uppförsbacke börjar gå och blir redan från start avhängda. Finnarna har redan från start jobbigt med värmen (plusgrader) och börjar också distanseras. Bakom Elmar följer Olausson som under sommaren avnjutit på tok för många öl på baltiska uteserveringar och aldrig riktigt nyktrat sedan dess.
Alexander Palm, en okänd löpare (så okänd att A Lennart var tvungen att tänka efter en stund för att kunna säga hans fyra sista siffror i personnummret) hade på SFIFs kansli blivit ihopblandad med den andra Norrköpingslöparen Alexander Holm. Palm sitter fortfarnade hemma och väntar på ett samtal från förbundet medan Alexander Holm börjat fundera över på vilka grunder han blivit uttagen. Men Holm, som för övrigt snittat 82km/dag senaste 12 åren, och hans entusiastiska far inställer sig när nationen kallar. Holm som redan på morgonen kände på formen med en 45km morgonjogg har dock en tung dag och tvingas släppa danskarna redan i starten.
Johan Rogestedt som inte blivit uttagen känner sig inte hindrad från att starta för det. Han har dragit på sig sitt personliga landslagslinne, pysslat ihop en egen nummerlapp och cyklat (från hemmet i stenungsund) till starten för att visa var skåpet ska stå (skåpet ramlade dock av pakethållaren redan halvägs). På sant Rogestedt-manér lägger han sig sist bakom en norrman som glömt löparskorna hemma och istället tagit på sig turskidorna (oturligt nog glömde han även fästvallan och fick lite tjuvsläpp i backen).
Efter två varv gör Senorski Junior en fartökning (precis som i kvaltävlingen) och går ikapp de 200metrarna han har upp till Filip på endast 80meters löpning. En svensk trio ligger nu ensamma i täten. Helt öväntat gör då Norrmannen Ferdinand Kvarn Edman ett så kallat "köpenhamnsryck" och lägger följande trehundring på 41,2 sek. Han får en kraftig lucka och ser urstark ut. Alla svenskar utom Elmar ser nervöst Edmans rygg försvinna bland buskarna. Elmar är lugn. Han har ju fler växlar. In mot sista varvningen går Edman helt oväntat imål medan alla andra löpare ger sig ut på sista varvet. Detta bekommer dock inte Edman. Först över mållinjen gäller.
Ut på sista varvet har en ny löpare börjat blanda sig i toppstriden. Uralbergens enda urinvånare Uralbergs-Uris som jobbat hela sommaren på Mc-Donalds har mutat en landslagsledare med en en liter frityrolja och fått en startplats. I vilket lopp framgick dock inte och för att hinna föra ordentligt till banketten valde Uris att köra P19, trots den aktningsvärda åldern av 33år.
Johns stolta far Herr Anders/Don Kingis som sprungit med tätklungan hela vägen för att kunna få hela loppet på film (i HD-kvalité) blir misstagen för att vara tävlande och en funktionär trycker därför dit en sverigekeps på hans kala hjässa, och han fortsätter löpa med lätta steg. Anders har under hösten kännt ett behov av förändring och har därför börjat få program skrivet till sig av den levande legenden Robert Levay. Med "killen som inte fick resa till Helsingfors/Staffan Ek" som förebild bygger han nu på sitt aeroba hus under lediga stunder - vilket givit resultat. Räkna därför med mindre flås framöver på Superkingis youtube-kanal.
Superveteranen Johan Engholm som tränat hårdare än någonsin i höst och satsar på comeback till OS i London börjar nu mana på sin son att lägga i den där extra växeln.
Upp över krönet kommer tätklungan. Nu återstår endast 1000m lättlöpt terräng.
Fortsättning följer...
grispass
Passet såg ut ungefär såhär
2*3200 (på en 1600m lång slinga): vila 2'30''
2*800 (mestadels uppför) : vila jogg nedför ca 1.30-2'
Det var ganska jobbigt. Bör tilläggas att vissa, av Holgersson utvalda, partier på en stig ICKE var belysta i det totala bäckmörkret som rådde. Jag och åhwall var dock föredömligt utrustade med pannlampa.
Idag blir det Holgers klassiska stads-orientering (utan kontroller och på en karta som lämnar lite åt fantasin). Dom brukar ta ca 90-100minuter, så jag får nog en fin runda i Linköping framåt kvällen
mvh
Nordic XC champinjon-chips
(champinjon-chips, kan det finnas en marknad för det?)
Är hur som helst formellt uttagen till Nordiska nu. Trevligt. Faktiskt mitt tredje landslagsuppdrag för året - det året som jag för övrigt bedömer vara mitt absolut sämsta någonsin rent utvecklingsmässigt och ställt i relation till mina förväntningar - och med tanke på det kanske inte året varit så dåligt endå...
Aja, så nu är det bara att träna på en vecka, sedan ligga på soffan en vecka (och kanske äta champinjonchips?) och sedan ska formtoppen sitta som en sommarkeps på ett gossebarns huvud!
Extra roligt var att "Senor Don Kingis Tonus Kingstedt" också blev uttagen, så jag kan få chansen att slå honom igen ;)
Jag tycker att layouten på den här loggan säger allt om eventets glamourösitet. Vi snackar inte om nån tillställning som kommer få världen att vallfärda till Uddevalla.
mvn
